God knows att jag inte är en ”äventyrare” som gillar att utmana mig själv och befinna mig på hal is. Nej, långsamma promenader i välkända områden är min melodi
Jag började spela tennis hösten 2009 och har sedan dess spelat tillsammans med tre andra och en tränare en gång i veckan.
Jag har tänkt börja spela gruppspel (dvs spela spela ”riktiga matcher” mot folk jag inte känner) i flera år men inte kommit till skott (eufemism för inte vågat…). Men i mars tog jag äntligen tag i det. Jag började spela i grupp åtta (av tolv) i Farsta tennisklubb. Jag hade ingen aning vad jag kunde förvänta mig. Hade ingen aning om ifall jag skulle ha en chans överhuvudtaget. Jag var mest nöjd med att jag äntligen kommit till skott (eufemism för äntligen vågat…).
Så stolt över mig själv faktiskt. Inte bara för att jag vann utan också för att jag lärt mig något från grunden som vuxen. Det är aldrig för sent liksom.
Nu ska jag fira med en promenad där det absolut inte kommer hända någonting utöver det vanliga.
(Och, ja, det är den Albert Svanberg. Jag vann med 4.1, 4-0…)