För att jag ska få några idéer till blogg, krönikor, podd och så vidare är jag beroende av att få röra på mig. Jag börjar varje dag med en promenad. ’plus att jag spelar tennis mån tis, ons.
Efter varje promenad eller timme i tennishallen känner jag hur idéerna rinner till.
Det här är ju såklart inget negativt. Som jag har förstått är faktamängden som talar för fysisk aktivitet kontra ett stillasittande liv så omfattande att det inte går att avfärda det som fake news eller nåt.
Det finns ett problem bara.
Det ser dessvärre inte värre ut än det är…
Vad gör man när själva källan till ens värv liksom sinar? (Eller som i det här fallet när redskapet med vilken jag når källan pajar.)
Som tur var kommer den här stukningen gå över på nån dryg vecka och jag kan köra igång igen. Men det väcker ändå nåt i mig. En rädsla.
Tänk den dagen man inte kan pallra sig runt längre. Fy fan.
Exakt såna tankar jag inte vill tänka. Och exakt såna tankar som jag kan slå bort med hjälp av en promenad eller några timmars jagande av boll.
Men nu sitter jag här och kan inget annat.