Nisse Edwall

Nisse Edwall

Nisse Edwall

Nisse Edwall skriver om allt roligt med att vara förälder och allt jobbigt med att vara en modern pappa.

Kolla, en gammal

nisseedwall  |  Publicerad 2019-01-08 13:34  |  Lästid: 2 minuter

Folk skriver på tok för få kåserier nuförtiden. Svårt att generera klick med lite allmänt puttrande småsnack antar jag. Men jag älskar kåserier och eftersom det här är min blogg gör jag ju som jag vill.

Ändå spännande. Varje år samma sak. Januari. Tiden på året jag ifrågasätter allt. Antar att jag inte är ensam om det. Nåt slags mentalt bokslut. Vad var bra förra året och vad var mindre bra.

Eller kanske snarare: Vem fan är jag? Vad i helvete håller jag på med?

Om det är som vanligt kommer det eskalera under Australian Open (14 jan-27 jan) och få mig att bara koncentrera mig på tennisen och stänga ute allt malande. Sen nån gång i februari brukar det lugna ner sig och det mesta kommer återgå till det normala.

Jag fyller 39 om en dryg månad. (Konstigt ändå hur man skjuter "bli gammal" framför sig. Hade någon ställt mig framför en 39-åring när jag var 21 hade jag lätt sagt: "Kolla, en gammal.")

Klyschan gör ju gällande att man ska säga nåt i stil med "Jag känner mig inte som 39, fattar inte vad som hände". Men det är ju inte riktigt sant. Jag har aldrig varit så här gammal förut, har ingen en aning om hur jag borde känna mig. Lyssnade på en gammal intervju med Bodil Jönsson (ni vet hon 10 tankar om tid) och hon pratade om att man bär alla sina åldrar inom sig. Och så är det väl. Ibland 10. Ibland 28. Ibland 17. Ibland 38.

Om man ändå känner sig lite konfunderad över att man helt plötsligt blivit så gammal kan man ju kolla runtomkring sig och konstatera att man inte är ensam. Inte en enda av mina gamla kompisar är 25 längre. Åldrandet verkar drabba alla.

En annan grej jag tänkt på är att ha barn är lite som att ha hund. Hundar blir typ 13. Precis som barn. Sen blir barnen nåt annat. Nåt eget. Precis när man fått hyfsad koll på vad man håller på med som förälder så är den delen av föräldraskapet över och man får så frukterna av vad man höll på med de där åren när man inte fick sova och släckte bränder när man egentligen borde ha tagit sig tid, varit närvarande och uppfostrat. So sad.

Läste min gamla bloggkollega Knivlisas blogg. Hon citerade en tråd från Facebook där en mamma efterlyst kommentarer från folk som hade vuxna barn och en mamma med tre barn i dryga 20-årsåldern hade svarat:

”Jag saknar rösterna, hur de lät när de var små, ibland drömmer jag om dem som små och då vaknar jag upp med ett hjärta som värker av saknad.
Jag saknar foten som så irriterande råkade sparka mig i ansiktet när vi sov för att min son alltid ville ha någon kroppsdel i kontakt med mig – idag är den foten storlek 47 och rycker till om den råkar stöta ihop med mig.
Jag saknar läggningarna när vi läste böcker och sjöng, då var jag så trött och blev irriterad när de inte somnade så jag kunde få lite egentid innan jag själv skulle sova. Men nu, tänker jag tillbaka på de stunderna som magiska."

Så himla fint. Började grina. Men ändå weird - livet med barn - det är som lumpen. Vidrigt när man var mitt uppe i det men sen ägnar man resten av livet åt att romantisera skiten.

Men jag ska nog ändå hämta Jojo lite tidigare idag och passa på. Och ikväll ska jag sitta vid läggningen och prata Fortnite med Manne långt efter att mitt tålamod egentligen har kastat in handduken.

Dela på Facebook
Tweeta
Uppdaterad 2023-09-13 15:50