Idag har jag varit pappa till Manne i åtta år. Jag kollade igenom bildbiblioteket på datorn. Det börjar ändå bli rätt länge nu. Om jag börjat ettan när jag blev pappa hade jag alltså börjat i nian idag. Funkar den liknelsen? Det skulle innebära att jag går ut gymnasiet den dag Manne fyller 12 år. Haha. Den funkar inte alls.
Men något säger ändå liknelsen. Det är en jävla resa att vara förälder. När jag tittar på gamla bilder av Manne fylls jag inte bara av nostalgi. Jag får även en känsla av något annat. Nån slags känsla av att jag inte var riktigt närvarande. Visst var jag där och visst gjorde jag allt som man ska göra. Men det var på något vis som att jag gjorde allting med en viss distans. Som att jag väntade på nåt. Om han lärde sig att sitta upp så satt jag och tänkte på när han skulle stå och när han väl stod upp så var jag mentalt nånstans där han var uppe och traskade.
Och så har det egentligen fortsatt hela tiden. Som att jag aldrig riktigt vaknat och luktat på kaffet liksom. Det känns som att jag varit pappa åt nån slags idébild av en son och inte till min son. Ibland känns det som att vår relation gått ut på att jag behandlat honom som en rundstav som jag försökt tvinga in genom ett fyrkantigt hål.
Men nåt har hänt. I år är det som att jag verkligen släppt sargen och satt mig ner med en kopp kaffe och bara luktat på blommorna.
Och sett honom.
Min Manne. Min lilla fyrkant.
Grattis på 8-årsdagen min (stora) lilla älsklingsplutt!
