Jag är ingen ADHD-aficionado

Vissa dagar är det ju lättare att vara pappa än andra. I dag är inte en sån dag.

Det kan ju iofs bero på att jag var och drack massa whiskey från den lilla skotska ön Jura igår.

Men. Jag tror det också har att göra med nåt som mal i mig. Det gäller Mannes ADHD-diagnos som jag berättade om förra veckan. Läste i DN imorse om en ny bok. (Låst artikel)

Boken tar upp att problemet i dag är att vi har ett samhälle där något gått snett och istället för att se till att samhället blir en plats för alla så diagnosticerar man barn med ADHD och ger dem medicin istället.

Visst har hon en poäng.

Och det är HÄR jag tycker det är så himla jobbigt att vara pappa. För det är så himla lätt att sitta på höga hästar och ha en massa tankar om hur samhället i princip borde funka. God knows att jag verkligen har haft en massa åsikter om hur saker och ting borde funka utan att egentligen ha någon egen erfarenhet av saken i fråga. (Mina åsikter om skärmtid och var barn ska sova om natten skiljer sig hyfsat radikalt från hur det var innan jag fick egna barn exempelvis...)

Och nu är jag själv mitt i den här smeten av frågor om medicinering, anpassning i skolan etc, etc. och då helt plötsligt känns det inte längre som min uppgift att ställa mig utanför och ifrågasätta hela skiten. Jag ser ju att min grabb mår piss och vill ge honom hjälp.

Nånstans kan jag känna att det är som att vissa tycker att eftersom det är samhället som är sjukt så borde inte min son få hjälp eftersom det inte är fel på honom utan på omständigheterna.

Typ som att nån ligger fastklämd under ett träd som blåst omkull men man väntar med att ta loss honom tills dess man har rett ut hur det kan vara så att ett träd blåste omkull in the first place.

Livet alltså. En "resa".