Att vara en dålig pappa

Att vara förälder är ju ett megaansvar. Det gäller ju för alla föräldrar. Att liksom ansvara för en annan person och försöka ge denne de bästa förutsättningarna till att leva ett bra liv.

Jag har ganska många år tyckt det varit svårt att vara pappa. Krävande liksom. Jag har känt mig otillräcklig och när jag kollar runtomkring mig har jag tyckt att alla andra verkar vara så mycket bättre. (Detta är såklart inget jag talat högt om eller knappt ens uttalat för mig själv.)

Det hela förändrades när jag blev pappa för andra gången och i takt med att Jojo blev äldre. Varför kände jag mig inte som en så dålig pappa till honom?

För snart två veckor sen fick min äldsta son Manne en ADHD-diagnos och nu känns det som att en hel drös med bitar fallit på plats.

I veckans avsnitt av podden pratar jag om hur det gick till när Manne fick diagnosen. Jag har valt att prata om det här i samråd med Manne. Han har inga problem med att jag snackar om det. Dock så väljer jag ju så klart att utelämna detaljer och pratar mer i generella termer och försöker fokusera på mina upplevelser.

Själv gick han ut med det på Instagram direkt...

Det verkar för övrigt inte finnas något direkt stigma kring det här med diagnoser längre. (Minns hur det snackades om Damp när jag gick i plugget...). Jag vet inte om det är att han fortfarande är så pass liten eller om tiderna förändrats, kombination kanske, men det är ingen av hans kompisar i skolan som reagerat negativt. Det är mera: "Haha, jag sa ju det..." Fruktansvärt skönt. Hade varit vidrigt om diagnosen inneburit att han blivit utstött.

Nu ser jag fram emot att verkligen kunna ge honom de bästa förutsättningarna till att leva ett bra liv och slippa grubbla över varför jag är en sån dålig pappa.