I helgen var jag alltså på kurs (i regi av organisationen Män) för att blir samtalsledare för pappagrupper.
Viktigt med fina nagelband när man är på kurs.
Nu ska jag dra igång den första gruppen. Eftersom jag är en harig jävel så har jag tänkt att den första gruppen ska bestå av mig och tre nära kompisar. Känns tryggt med en testballong innan jag ger mig ut i den offentliga pappadjungeln. Men på sikt tänker jag att alla ska vara välkomna. Funderar på att dra igång en grupp med pappor till barn med ADHD. Tror verkligen det kan behövas.
Det som är grymt med den här pappagruppen är också att jag inte är nån lärare eller auktoritet. Jag är lika mycket en deltagare som de övriga i gruppen. Den enda skillnaden är att jag är sammankallande och har koll på temat för den aktuella träffen.
Själva träffarna är fem till antalet och pågår 1,5-2h. Ett genomgående moment är nåt som kallas Lilla rummet. Otroligt givande. Det går kort ut på att alla i gruppen får svara på en fråga (EX: Berätta om den dag det var jobbigast att vara föräldrar.) En person svarar i taget och har tre minuter på sig. De andra får bara lyssna utan att kommentera, när de tre minuterna har gått är det nästa persons tur och så går man runt så. Det blir otroligt speciellt både att lyssna och prata helt utan att det är en dialog. Jag tyckte det var speciellt härligt att bara få prata utan att tänka att det ska finna nån början, mitt och slut. I och med podden, bloggen osv är jag så himla van vid att det alltid ska finnas nån slags poäng med det man säger. Så icke nu. Underbart!