I torsdags förra veckan när vi spelade in podden berättade Manne om hur han cyklat hem till villakvarteret han växte upp i. Han fascinerades av hur korta avstånden blir mellan olika delar av Stockholm när man färdas på cykel och hur häftigt det var att kunna cykla runt och bara frossa i barndomsminnen.
Jag slog litegrann bakut i avsnittet eftersom jag var rädd att drabbas för mycket av nostalgin det skulle innebära att själva hoja runt bland “stenar där barn jag lekt”.
Men i fredagskväll kunde jag inte hålla mig. Efter att ha suttit inne med vattkoppsjojo en hel dag var jag tvungen att testa själv.
Wow! Det tog bara en knapp halvtimme att cykla till min barndom. Det kändes nästan som att gå genom dörren till Narnia. Som att jag åkt tidsmaskin och betraktade mitt egna förflutna. Det var precis som att jag skulle stöta på mitt barndomsjag och mina kompisar när jag cyklade runt i villakvarteret. Eller komma på mitt tonårsjag stå och tjuvröka i tuneln utanför min högstadieskola.
Perfekt att cykla också. Det går tillräckligt långsamt för att man ska hinna med reflektion men inte så långsamt att man hinner fastna i ett ältande.
Magi.
Om jag tog några selfies på några väl valda ställen?
Stora delar av puberteten spenderade jag här väntades på att nåt skulle hända. Det gjorde det inte.
Min låg- och mellanstadieskola i bakgrunden. Pulkabacken i förgrunden.
Här badade jag ca jämnt när temperaturen tillät mellan 1987 och 1992. 30 år sen. Ser exakt likadant ut. Jag vet inte vad jag ska göra med den informationen riktigt.
Högstadiet.
Villan jag bodde i mellan 1986 och 2000. De bjöd in mig. Det såg typ likadant ut. Otroligt märkligt att vara på en plats jag känner som insidan på min egen ficka men aldrig besöker.
Här är veckans avsnitt av podden, där vi pratar mer om det här: