En av de bästa grejerna med att frilansa och ha sitt kontor hemma är inte friheten att lägga mig och kolla på en film om jag känner för det, det är inte heller det faktum att jag kan pipa iväg och spela tennis i stället för att svara på tråkiga mail. Det är faktiskt inte heller det faktum att jag varje dag kan möta upp min son och få en pratstund innan han gömmer sig framför sitt Playstation resten av dagen.
Nej. Det bästa med att jobba hemifrån är att jag slipper snacket vid lunchbordet. Tro mig, jag älskar människor och jag älskar snack. Men det är nåt med lunchsnack med kollegor som får mig att sprängas.
Den senaste tiden misstänker jag att det pratats rätt mycket om det här att man kan dela in människor i olika färg. Liselotte på ekonomin har säkert pratat vitt och brett om att hennes man är blå och att Niklas på IT-avdelningen är röd och alla har gett sig in i diskussionen med god aptit samtidigt som de slabbat i sig sina mikrade fisklådor.
Tråkigt nu när det visat sig att det här med färgerna inte stämmer. (Läs mer här: DN (obs. låst artikel) och Filter). Beteendevetaren som kuskar land och rike och basunerar ut dessa teorier heter Thomas Eriksson, han har nu även tilldelats “utmärkelsen” Årets förvillare” av Föreningen vetenskap och folkbildning (vof) med motiveringen: “Thomas Erikson har med boken Omgiven av idioter och sin omfattande föreläsningsverksamhet lyckats vilseleda en stor del av det svenska folket att tro på ren pseudovetenskap och grova psykologiska förenklingar.”
Deppigt Liselott. Nu får du istället återgå till att prata om att det borde införas ett städschema i personalmatsalen snart “för så här kan vi inte ha det”.
En variant är ju annars att ställa sin chef mitt på lunchbordet, tvinga på honom en klänning och så kan alla försöka avgöra om klänningen är guld- eller blåfärgad och huruvida han är röd eller gul.
Då skulle till och med jag tänka mig att dyka upp i lunchrummet för ett gästbesök…