Allt är inte skit

Jag är förutom bloggare på Café även krönikör på tidningen Metro. Eftersom Metro har en del problem just nu och inte kan garantera att jag får betalt för mina krönikor så tänker jag inte jobba gratis. Därför publicerar jag veckans Metro-krönika (som jag redan påbörjat innan allt mög kom fram i dagsljuset) här istället. Där jag får betalt.

Helt ärligt. Det är ju bara skit med allting. EU är på väg att kapas av högerextrema som vill göra om det till nåns slags naziklubb. Klimatförändringarna kommer göra att vi i Sverige bara kommer ha gråslask året om och att alla länder som ligger hyfsat nära havsnivån kommer att vara borta inom några år. I skolan funkar ingenting. Och USA representeras av nån slags galen clown. Vi män är svin som bara vill slåss, våldta och skriva pinsamma presentationstexter på Tinder. Sjukvården är åt helvete.

Jag tror att det finns två typer av människor. De som gillar att vakna på morgonen och de som gillar att somna på kvällen. 

Jag gillar att somna på kvällen. Jag älskar att bara sluta ögonen och slippa hela skiten. Att få känna hur jag domnar bort. Jag hatar däremot att vakna. Ofta gör jag det med ett ryck och allting är förstört. Ofta är det som i inledningen av den här texten. Plus att det är svårt att sortera ut exakt vad jag ska göra. Barnen ska ha frukost, jag ska ha frukost, barnen ska iväg. Jag ska iväg. Det känns övermäktigt. Allting. Jag vill bara domna bort igen. 

Min största skräck är att bli som min farfar. Han kunde inte släppa ångesten och börja göra. Jag kommer ihåg en gång när han var barnvakt åt mig och min syster på hans och farmors lantställe. Farmor hade åkt för att handla och var borta några timmar och hans uppgift var att fixa lunch åt mig och syrran. Men det sket sig. Han stängde in sig i sitt sovrum och vägrade komma ut. Jag var tvungen att ringa pappa som fick skälla ut honom och till slut kom han ut och värmde lite köttsoppa. 

Jag vet inte hur många gånger jag känt att jag stått och kikat ut över stänga in mig i sovrummet-stupet. Men jag gör det inte. Nånting i mig får mig att skita i det. Och när jag väl betvingat ångesten och satt igång med utfordring, påklädning, lämning och helt plötsligt sitter framför datorn med en kopp kaffe så känner jag hur ångesten har lättat och jag kan tänka klara tankar. Då kan jag till exempel tänka att allt inte är skit. Vi människor har till exempel uppfunnit en konstgjord lunga som kan syresätta blodet utanför kroppen om lungorna har pajat ihop, jag bor även i ett land där jag kan få pengar från försäkringskassan när jag under arbetstid går kurser för att lära mig mer om min sons ADHD. 

Allt är kort sagt inte skit.

Plus: Sveriges mästerkock. Jävla kanonprogram!

Minus: Metros nuvarande situation så klart…